<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Sölvesborgs Filmstudios blogg Feed</title><link>http://blogg.solvesborgsfilmstudio.se/</link><description></description><item><title>Sista filmen</title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=12</link><description><![CDATA[ Då var det dags för sista filmen. Glöm inte att stanna kvar och delge oss dina synpunkter på vårens filmer!  
 ]]></description><pubDate>Wed, 25 Apr 2012 21:07:47 +0200</pubDate><category>Filmer våren 2012</category></item><item><title>Cykeln</title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=11</link><description><![CDATA[ Står i begrepp att cykla ner med filmen "Nader och Simin" till Scala. Tur att det inte längre är tal om 35mm! Då hadecykeln inte dugt. Faktum är att jagvarit med om att två stora trälårar innehållande filmen dumpats på trappen vid något tillfälle. Filmen var inte kommen igår.Fel datum på lagret gjorde att jag blev lite skakig ett tag .Men nu har jag filmen i min hand. Nu ser jag fram emot studio-film i morgon. See you all!  
 ]]></description><pubDate>Wed, 14 Mar 2012 19:19:53 +0100</pubDate><category>Filmer våren 2012</category></item><item><title>Oscarsfilmer </title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=10</link><description><![CDATA[ I årets Oscarsutdelning fick faktiskt två av våra återstående filmer ta emot priser:  Woody Allens film  Midnight in Paris  fick pris för bästa manus och den iranska  Nader och   Samin, en separation , blev bästa icke engelskspråkliga film. Dessutom var filmen   Pina,  en av de nominerade i dokumentärklassen.   Mest belönade film blev den franska filmen  the Artist,  en drastisk och värmande stumfilm i svartvitt. Den har sverigepremiär den 7 mars och Scala i Sölvesborg är en av premiärbiograferna ! För övriga datum och klockslag, kolla in Scalas hemsida.   
 ]]></description><pubDate>Tue, 28 Feb 2012 13:28:52 +0100</pubDate><category>Filmer våren 2012</category></item><item><title>Dogtooth</title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=9</link><description><![CDATA[  Då har vi ett bottennapp! Jag tror aldrig jag har sett nollor förr. Själv hade jag inte möjlighet att se filmen men är på jakt efter den för att se den i efterhand. De låga siffrorna väcker min nyfikenhet och jag hoppas att någon av vill skriva här och blogga kring vad det var i filmen som gjorde att den hamnade så lågt? Blev man provocerad? Väckte den anstöt? Var den illa filmad? Vad handlade den egentligen om? Finns där någon koppling till situationen i Grekland på ett symboliskt plan? Det skulle vara oerhört intressant att läsa hur ni medlemmar tänker kring filmen. 
 Jag vill också passa på att på det här viset säga att jag djupaste respekt för att man inte alltid orkar med konstnärliga provokationer. Jag kan själv lite surmulet avfärda proffs-tyckarna när de applåderar , i mitt tycke, provokationen för provokationens skull. Men många av er la säkert märke till att att just regissören Lanthimos besökte Göteborgs filmfestival i år och var en av de mest intervjuade och hyllade där. Jag tycker det är anmärkningsvärt att det finns plats för en sådan egensinnig filmare i Grekland just nu. 
 Till sist- ge inte upp filmstudion på grund av Dogtooth.Många gånger längtar man efter kvicka och spirituella filmer och se, redan nästa gång är de dags för en film i den riktningen. Dags för Woody Allen! 
 Vi ses! 
 Agneta 
 ]]></description><pubDate>Wed, 22 Feb 2012 20:07:25 +0100</pubDate><category>Filmer våren 2012</category></item><item><title>Norwegian Wood</title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=8</link><description><![CDATA[  Nu är jag nyfiken på nästa film och varför den har den lustiga titeln Norwegian Wood fast den utspelar sig i Japan och har en vietnamesisk/fransk regissör?! Jo, när Toru/huvudrollsinnehaven lyssnar på Beatles-låten Norwegian Wood minns han tillbaka till 60-talets studenttid och hans ungdomskärlek. Filmen sägs lågmält ömsint skildra kärlek och sorg som samspelar väl med boken som är skriven av välkände Nobelspristippade japanske författaren Haruki Murakamis. Regissören Anh Hung Tran som tidigare bl a gjort  När solen står som högst  (2000),  Cyclo  (1996) och  Doften av Grön papaya  (början av 90-talet) skrev in sig i samtidsfilmen som en av de stora filmpoeterna med ett särpräglat formspråk.  
 Har någon tidigare erfarenheter av författare eller regissör? Dela gärna med oss!   Väl mött på Scala Bio den 2/2!  
 Med filmhälsningar 
 Margreth Friström  
 ]]></description><pubDate>Wed, 25 Jan 2012 19:04:47 +0100</pubDate><category>Filmer våren 2012</category></item><item><title>Melancholia</title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=7</link><description><![CDATA[  Som sagt, skulle bli aktiv här. Melancholia var en omtumlande film. Jag fascinerades av att Trier faktiskt lät jorden gå under på slutet och på det sättet. Ingen miljökatastrof i sikte även om själva apokalypstemat väl kan passa in i hur vi lever idag. Samtidigt var det isolerade människor man följde så undergången kanske inte var kopplat till en yttre verklighet. Kanska stannar mani tolkningen vid två kvinnors sätt att hantera en extrem livssituation. Imponerades mer av Gainsburg och Sutherland än av Dunst måste erkännas. 
 Glömde att säga att filmen spelades in i Film i Väst och Tjolöhoölms slott. 
 ]]></description><pubDate>Fri, 20 Jan 2012 15:09:25 +0100</pubDate><category>Filmer våren 2012</category></item><item><title>Kvalitetsfilm</title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=6</link><description><![CDATA[  Så har vi fått vårens program klart. Välkomna alla filmintresserade. Som ni säkert vet är syftet med en filmstudio att visa kvalitetsfilm. Det kan emellertid råda delade meningar om vad begreppet kvalitetsfilm inbegriper. Jag tänkte så här i mitt första inlägg tillåta mig att filosofera kring detta begrepp och hoppas därmed att vi möts här i bloggosfären under våren. Min intention är att skriva och kommentera ofta den här våren. Den bästa förutsättningen för att detta ska lyckas är att ni också finner det mödan värt att vara aktiva här. 
 Kvalitetsfilm- vad är det? För mig kan kvaliteten i en film ligga i såväl innehållet som i hur den är gjord. Jag vill se film som handlar om hur det är att vara människa. Det betyder inte att jag föredrar realistiska filmer framför historiska eller konstnärliga. Många genrer, nästan samtliga tror jag, kan säga något om mänskliga relationer. Ur de senaste terminerna filmer har till exempel höstens Avsked och förra höstens Bright Star sagt mig något om vad det innebär att vara människa fast på olika sätt.  
 Hur filmen berättas är inte oväsentligt. Tack vare filmstudiofilmer har jag exempelvis upptäckt den så kallade episka filmen. Ibland även kallad pusselfilmen. Man får ett antal trådar utlagda och så får men reda på vartefter filmen fortgår hur allt hänger ihop. Kieslwoski, en av anledningarna till att jag på 80-talet började söka mig till fiolmstudiofilmer, var för mig den förste filmaren där jag fick njuta av den berättarteknikan och jag är fortfarande svag för den. Några av de filmer som nått högsta poängtal hos oss i Sölvesborg, Katyn och The Reader , hade inslag av pusselteknik. Så jag är inte ensam om denna vurm. 
 Kvalitetsfilm tar avstamp i verkligheten men det är viktigt att filmen i någon mån är "larger than life". Annars blir det inte kvalitet för mig. Håller du med? 
 Jag tror att vårens filmer kan vara lite utmanande.Särskilt inledningsfilmerna kan te sig "svåra". Även om du tycker så, tveka inte utan utmana dig själv och kom och se dem. Det är nämligen inte likgiltigt vilka filmer man väljer att se. Att utmana sig själv är att bli kvalitetsmedveten, bland annat.Även i mellanmjölkens land är det skillnad på film och film och det finns något som heter kvalitetsfilm. Den åsikten står jag för och i Sölvesborg många med mig! 
 Agneta Arvidsson 
 (ordförande i Sölvesborgs Filmstudio) 
 
 
 
  
 ]]></description><pubDate>Wed, 04 Jan 2012 16:49:11 +0100</pubDate><category>VÄLKOMMEN</category></item><item><title>The Trip 1/12</title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=5</link><description><![CDATA[   Hej,   Näst sista filmen i Filmstudions höstprogram är  komedin/roadmovien    The Trip .  Av kända regissören Michael Winterbottom och med Englands bästa 
komiker! Steve Coogan och Rob Brydon två brittiska stjärnkomiker spelar i filmen 
sig själva, två medelålders män med självömkan och humor. Dom färdas i 
nordenglands vackra landskap och besöker ett stort antal finkrogar för att 
recensera maten, det blir många pilgrimsmusslor att prata över. Dialogen sägs 
till stora delar vara improviserad, enligt regissören fanns inget manus bara ett 
dokument med resrutt, inspelningsplatser samt ämnen som Coogan o Brydon kunde 
prata om. Intressant upplägg om “vardagsliv, medelåldern, om identitet och livet 
ur ett större perspektiv”! 
   
 Filmen tog vi med oss från Sveriges Förenade Filmstudios (SFF) filmhelg i 
våras i Kivik, där några ur styrelsen hade förmånen att delta. Det skrattades 
glatt i salongen och vi hoppas att även våra medlemmar ska uppskatta detta goda 
hantverk. Hitta bra komedier av god kvalitet är annars något av det svåraste 
helt enkelt för att det görs för få, det är betydligt lättare att hitta svåra 
tunga filmer! När vi väljer filmer till Filmstudion väljer vi kvalitetsfilm 
med stor variation i t ex länder/språk/genre men numera måste vi även i större 
utsträckning bevaka att filmen finns i digital version, vilket inte alltid är 
fallet! Å andra sidan har kvaliteten förbättrats. Styrelsen har haft 
filmsättningsmöte inför  våren 2012  och programmet är redan klart och finns på vår  hemsida . Detaljinfo o trailers kommer att vara klart på 
hemsidan/programblad i god tid innan terminsstart som blir den  19 januari 
2012.  
   
  Väl mött filmvänner till nästa filmkväll 1/12 då vi visar The Trip och 
minglar direkt efteråt. Förväntningar före och reflektioner efteråt? Kommentera 
gärna!   
   
 Medan vi väntar... ett filmklipp/trailern Las Palmas av svenske 
regissören Johannes Nyholm. 
  http://www.youtube.com/watch?v=cds7lSHawAw  
Klippet som ligger på Youtube har setts drygt 12 miljoner ggr. 
   
   
 Filmhälsningar 
  Margreth Friström   
   
 ]]></description><pubDate>Thu, 24 Nov 2011 10:01:08 +0100</pubDate><category>Filmer hösten 2011</category></item><item><title>De blodröda hästarna </title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=4</link><description><![CDATA[      

     

  Paradjanov: De
blodröda hästarna ( 1964)  

   



 En råkall kväll under min studietid i Lund ca 1966 råkade
jag passera en oansenlig biograf någonstans
i stan och eftersom en film just skulle börja smet jag in, i sanningens namn
inte p g a själva filmen
vars namn jag knappast hann uppfatta, utan snarare för att värma mig. Tanken på det ogästvänliga och
kylslagna inackorderingsrummet på Tunavägen gjorde väl också sitt till.  



  Filmen visade sig heta 
 De blodröda hästarna. 
Regissörens namn uppfattade jag inte, men språket lät som ryska. Jag såg mig
omkring. Vi var väl ett dussin i salongen. Vad väntade oss? En rysk propagandafilm om hästavel?  





  I filmens första minut krossas en skogshuggare, Olexa, av ett fallande träd men han räddar samtidigt
sin lillebror Ivanko som kommer med matsäck. Olyckan skildras i några snabba klipp i exakta vinklar. I nästa scen
befinner vi oss i ett vintrigt bergslandskap 
där begravningsprocessionen drar fram, anförd av ortodoxa präster och traditionellt klädda män som trakterar enorma alphorn.. Man får en
känsla av att man bevittnar uråldriga riter hos en folkspillra som bevarat sina fäders vanor och ritualer.
 

  Efter en mässa i bykyrkan 
hånar Ivankos fader Piotr öppet byns feodalherre, Guteniuck; samtidigt
som den sistnämnde demonstrativt lägger ett stort mynt i kollekten suger han ut
byborna, enligt Piotr. På kyrkbacken angriper den hetsige Guteniuck Piotr med
en yxa och dödar honom. Blod forsar fram över filmrutan och några blodröda
hästar galopperar fram diagonalt över synfältet.  

  Dessa händelser som inte tagit mer än en kvart utgör i
själva verket startpunkten för film-
berättelsen. Ivanko, som fortfarande bara är ett barn, tycks inte sörja sin far
så värst; han vill på barns vis leka med jämnåriga vänner. Utom synhåll för sin
mor börjar han leka med Marichka, Guteniucks dotter. Eftersom tiden går
utvecklas denna vänskap till kärlek och man anar en Romeo- och Julia-historia i
vardande.  

  Ivanko. som nu antar sitt vuxna namn, Ivan, får måste nu temporärt lämna byn för att arbeta på en
fäbod uppe i bergen, dels eftersom han måste förtjäna pengar, men man anar också
at hans mor vill ha bort honom från Marishka, dottern till den man som kallblodigt
dräpt hennes make.  

  Så griper ödet in, grymt och hänsynslöst. Just när Ivan
har återvänt och de båda älskade ska återförenas, drunknar Marishka när hon
försöker att rädda ett vilsegånget lamm. Tillintetgjord av sorg beger sig Ivan ut i världen; han driver
förtvivlad från by till by. Filmen har nu plötsligt blivit dystert svart-vit
och tempot har dämpats. Kontrasten mot
den folkviseljuva tonen i filmens andra avsnitt är total.  

  Efter en tid börjar Ivan uppvakta en giftasvuxen flicka i
byn vid namn Palagna. De gifter sig och och skaffar sig ett hem. Ivans mamma
är nöjd. Men något tycks ändå fel. Palagna märker att hennes make har sina tankar
någon annanstans. I sin förtvivlan över att inte bli med barn uppsöker hon och
inleder ett förhållande med byns magiker. I en lång hallucinatorisk slutscen,
med få motstycken i filmhistorien bryter Ivan samman och dör av vanmakt.   

  Filmen avslutas med
några drömska undervattensscener, ackompanjerade av en klagande kvinnosång. De
älskande har förenats – i döden. 

 ----- 

 Jag lämnade biografen fylld av motstridiga känslor. Jag
hade inte väntat mig någon större upplevelse – det var ju en långfilm
producerad under de skrivna och oskrivna
lagar som rådde för all kulturproduktion i Sovjetunionen och granskats under
censuren. Men när jag såg filmen märkte jag att jag nästan mot min vilja drogs
in i dess trollkrets; handlingen var ju i och för sig ganska konventionell,
baserad på det välkända motsatsparet kärlek/död, lätt igenkännbart från urgamla
folksånger och ballader och senare Romeo och Julia- varianter.  

  Nej, det som gjorde att jag kapitulerade var  hur 
filmen var gjord. Filmen var sannerligen inte politisk radikal men väl radikal
till formen. Det var tydligt att kameran inte var uppställd på gängse sätt på
stativ och därefter klippt. Här hade
man använt en flexibel handkamera som var som en egen aktör i filmen. Nästan
allt var i rörelse. När Ivanko och Marishka lekte i skogen och vid flodstranden
var kameran med som smygtittare; ibland skymd av träd och buskar, ibland med otydligt fokus som om själva
kameran ansträngde sig för att kunna se tydligt. Det är fascinerande att se i
hur hög grad filmen bärs av visuella element. Dialogen är ytterst sparsam; det
är klippningen, kamerans vinklar och rörelser som för berättelsen framåt. Och
inte minst musiken, fragment av för oss okända sånger på ett okänt språk, och
spel på okända instrument, bidrar till
helheten.  



  Filmen utspelas i den del av Karpaterna i västra Ukraina som
befolkas av en liten etnisk minoritet.vid namn Hutul, ett område som än i dag
är lite avsides och bortglömt. Frestelsen måste ha varit stor att betona det främmande och
jag tycker väl nu att filmen ibland tippar över mot det ”exotiska”. Filmen kan
ibland nästan uppfattas som en dokumentär folklivsskildring. När Ivan och Palagna ska gifta sig förs t ex
brudparet in i bröllopssalen med förbundna ögon och de är förenade bundna med
varandra med ett stort ok över axlarna. Man både förstår och inte förstår
innebörden.  

  Vem är regissören ? Hans namn var Sergeij Paradjanov –olika stavningar finns. Han var född
1924 i Armeniens huvudstad Jerevan i en konstnärsfamilj och började göra film i
mitten av 50-talet. Det var dock först 1964 med  De   blodröda hästarna  (
på engelska kallades den  Shadows of
forgotten ancestors,  eller ibland  Wild
horses ) som P. blev internationellt uppmärksammad och hyllades av den
tidens stora filmskapare som Fellini och Antonioni. P. fick med
tvekan fortsätta sitt filmskapande men säkerhetspolisen bidade sin tid. 1973
fängslades P. för påstådd bisexualitet och fick tillbringa fyra år i fångläger.
Därefter fängslades han ytterligare två gånger. Fängelsevistelserna tog hårt på
hans hälsa och han dog 1990 i Armenien. 
Det var inte förrän då som hans filmer kunde visas någorlunda fritt.  

 

   Det är nu snart 50 år sen jag såg detta märkliga epos för
första gången. Efter så lång tid kommer man bara ihåg stämningar och olika
scener. Då charmades jag av det unga
parets kärlekssaga. Nu när jag såg om den blev jag mer fångad av skildringen av
Ivans äktenskap med Palagna. I en scen sitter Ivan och Palagna tysta mitt emot
varandra vid sitt matsalsbord och ska inta sin julmåltid. En känsla av outtalad
saknad tycks vila över dem. Ivan kan inte glömma sin Marishka. Palagna saknar sina ofödda barn. Så skymtar under bordet en nyfödd kalv som
man tagit in från kylan. Ivan tar kalven i famnen.     Man förstår. Och man lider med det oförlösta, ensamma paret.      PS: Filmen finns faktiskt på YouTube. Förutom en del scener ( tex den vackra undervattensscenen ) finns även filmen i sin helhet ( ca 1 tim 30 min). Jag har inte hittat den med svensk eller engelsk textning. Därför har jag valt att återge innehållet ganska utförligt ovan.          

   
 ]]></description><pubDate>Mon, 21 Nov 2011 20:59:06 +0100</pubDate><category>Filmminnen</category></item><item><title>Psycho</title><link>http://iloapp.solvesborgsfilmstudio.se/blog/blogg?Home&amp;post=3</link><description><![CDATA[      Hitchcocks Psycho  

   

 Skräckfilmer är vanligtvis inte min favoritgenre. 



  Hemskheterna har en tendens att tråka ut mig, eftersom de
framstår som så konstruerade och utstuderade att de nästan blir komiska, något
som väl knappast var meningen. Ju mer high-tech-effekter som används, desto mer
längtar jag till sådana filmer som gjorde Hitchcock till en av filmhistoriens
bästa filmskapare.  



  En gång i tidigt 60-tal cyklade jag intet ont anande de åtta
kilometerna till Scala i Sölvesborg för att gå på ”bia” som det hette. Jag hade
ytterst dimmiga begrepp om vad som var på repertoaren den kvällen. Men redan
vid entrén förstod jag att den kommande filmen kunde bli speciell. Folk stod i
små klungor och samtalade lågt, uppenbart spända över vad som väntade. Plötsligt genljöd Stortorget av en
tordönsröst som via ett imponerande högtalarsystem förkunnade : ” Fem minuter kvar till Psycho!  Vi stod
där lika stela som Ask och Embla. Efter
ytterligare en minut kom rösten tillbaka och förkunnade att det nu bara var
fyra minuter kvar, och så fortsatte det minut för minut tills vi darriga släpptes
in i salongen.  



  När filmen rullat någon minut hördes ett tydligt buller från
entrén. Några senkomna försökte ta sig in men avvisades bryskt av vaktmästaren.
Jag hörde senare att ett villkor för att visa just den här filmen var att
biograferna förband sig att under inga omständigheter släppa in dem som kom för
sent.  



  Efter dessa spänningsskapande preludier startade slutligen
Hitchcocks Psycho. De flesta av mina
läsare har nog sett eller i varje fall hört talas om den här kanske mest kända
av Hitchcocks alla 54 filmer.  



  I filmens början introduceras en typisk Hitchcock-blondin,
Marion Crane, spelad av Janet Leigh, som hamnar på ett förfallet hotell, ägt av
den mystiske Norman Bates (Anthony Perkins)och hans dominanta mor.  



  Det är sent och Marion fattar det ödesdigra beslutet att ta en
dusch. Hon mördas i en av filmhistoriens klassiska scener. Hitchcock lär ha
använt sig av 70 olika vinklar för att gestalta det brutala knivmordet. Jag
kommer fortfarande ihåg Scalapublikens reaktioner. Fastän vi alla hade hört
talas om att det skulle förekomma ”något blodigt” tre kvart in i filmen,
verkade det som de flesta mer eller mindre chockades. Det kändes som om
duschscenen varade i evighet; blodet som blandat med duschvattnet rann ned i
avloppet i takt med att Marions liv sakta dränerades, naglarna som långsamt gled
nedför kaklet, händerna som maktlöst kramade duschdraperiet och till sist
Marions brustna blick i en outhärdligt utdragen närtagning. Bredvid mig satt
två flickor som höll varandra i handen och snyftade hejdlöst, framför mig
satt en pojke som förgäves försökte
dölja sin tuffhet med "det var som faaan !” En annan höll för öronen för att
stänga ute den kaskad av disharmonier som ackompanjerade gräsligheterna. Några orkade inte längre sitta kvar utan skyndade vettskrämda ut i mörkret. .  



  Resten av filmen ska jag ej avslöja här; det kan ju vara
någon som missat detta mästerverk. Och Psycho tål att ses om. Jag har själv
sett om den flera gånger sen den där minnesvärda kvällen på Scala för 50 år sen
. Jag förundras varje gång över hur otroligt välgjord och genomtänkt Psycho är.
Numera ser jag t ex hur Hitchcock använder återkommande symboler: fåglar
(levande och uppstoppade), speglar, ögon, händer…  



  När jag cyklade hemåt den kvällen kände jag mig illa till
mods, lindrigt sagt. Jag tror att det var en lika mörk och regnig kväll som när
Marion tog in på the Bates Hotel. Skymtade jag inte en gänglig Batesfigur bak
gardinerna i det där förfallna huset vid kurvan i Valje? Och hördes det inte
en klagosång nedifrån Johnssons murkna fiskarstuga? 
Jag ökade farten i motvinden. Skjortan var genomblöt av svett när jag äntligen
kom hem.  



  Men någon dusch blev det inte frågan om den kvällen… 

 ----------------    PS: Duschscenen liksom massor av kringmaterial finns naturligtvis på YouTube.    Kommentera gärna mitt inlägg. Du är välkommen att skriva dina egna   filmminnen, filmer eller scener som du av någon anledning bär med dig.   
 ]]></description><pubDate>Wed, 16 Nov 2011 17:35:05 +0100</pubDate><category>Filmminnen</category></item></channel>
</rss>
